Det är lustigt hur vi människor fungerar. Vi är vanedjur vare sig vi vill det eller inte, på gott och ont. Vi har bott här på denna gata i ca 3 år. Snett mittemot oss ligger en liten Italiensk butik och lunchrestaurang. Tusentals gånger har jag gått förbi där och tyckt att det ser lite mörkt och ödsligt ut, inte så hipp inredning, och vad är det egengtligen för människor som skymtar i fönstret?? Har samtidigt hört ryktas att det ska vara jättebra mat mm. Tänkt att jag borde kanske prova stället någon gång. Men inte då, i 3 års tid har jag fortsatt att bara promenera förbi.
Så plötsligt händer det!!! Jag tar mod till mig, styr stegen liiiite åt höger och fötterna tar mig mot dörren. Kliver upp för ett trappsteg. Handen nuddar handtaget. Ska jag? Ska jag inte? Vågar jag? Jo, jag gör det, jag öppnar dörren och möts av . . . . . . en fantastisk doft av italiensk mat när det är som bäst. Jag möts av en ägare som brinner för Capri och den italienska maten. Beställer en pastarätt med kyckling och sätter mig vid ett av borden. Medan jag väntar en minut eller två så hinner jag studera omgivningen. Det är riktigt mysigt inrett.
Min mat kommer och den är såklart ljuvlig, en smakupplevelse, så gott!

Tre år och jag satte inte foten innanför dörrarna. Någon konstig anledning höll mig utanför. Till vilken nytta då?
Vad var det egentligen för mostånd? Hur ofta undviker vi saker i livet för att vi har någon konstig ogrundad uppfattning om stället/saken/människan?
Jag fick mig en lektion. Fick ni det?
Nu slutar jag undvika.