Prova då följande:
Sitt i godan ro på tåget och njut av resan. Inse i samma stund som tåget rullar in på stationen att det är HÄR ni (du, en 2 åring, två baggage mm) ska kliva av!!!! Känn paniken stiga, titta desperat på alla medpassagerare för att få någon som helst stöd . . . en nanosekund senare förstår du att deras bortvända blickar och diskreta hukanden bakom tidningar betyder att "det där får du lösa själv". Det är en alldeles för pinsam situation för att någon feg-svenne ska våga hjälpa till. Bättre att "titta ut genom fönstret så verkar det som att jag inte ser att hon tok-gör-bort-sig, guuuu så skämmigt, skönt att det inte är jag".
Släng ut en av väskorna på perrongen och ropa till konduktören att "jag kliver av med ett barn". Kasta dig in i tåget och rafsa ihop pinaler, kläder, skor och barn. Ställ dessa på perrongen. Meddela tågpersonalen att "jag har en väska till" och hämta denna väska. När tåget nu rullar iväg säger barnet ett försiktigt "Kaaallt" för det är precis vad det är när ens mamma ställer en i strumplästen på en snöig perrong. Klä nu på barnet och samla ihop böcker, vällingflaska och dvd-filmer och när pulsen tillåter så promenera ner till den väntande bussen.
Tycker du att detta inte verkar som en tillräcklig adrenalin-upplevelse så skulle du ju kunna krydda situationen med att glömma plånbok och telefon på tåget. Det kände inte jag att jag behövde. Jag darrar fortfarande, två veckor senare . . .

Önskar att jag hade en bild på eländet men ni få tänka er hur det såg ut. Panikslagen Emma som springer ut och in ur tåget, snopen och frusen Eddie vid en väska på en kall öde station, början av mars, Sverige.